i 76 i)fct finsk \ l'r( x.r a mm kt. att vi blygdes att hälsa vår finska sol med de präktiga rimmen, hvilka ej annorlunda föreföllo oss än en blekgul theatermåne bredvid dess original på det blåa hvalfvet.» Följer så år 1843, i en anmälan af Runebergs Dikter, tredje häftet, detta än mer programmässiga uttalande: »Så älskelig sjunger ej insjö våg emot blommig strand, som den Franzén'ska lyrans enkla melodier i nu förgångna dagar ljödo öfver fält och dal i Suomi. De slogo an i svenska lynnet mången sträng, men i det finska ännu vida flera, djupare. De hade tycke utaf oss, vi barn af finska fosterjorden, vi kände igen vårt land, sådant det är i sin frid och sin skönhet. Och ändå var det mest det allmänna finska tycket däri, den lefvande anden i det hela, som rörde oss. Om Finland diktade Franzén ej mycket i detalj; hans tid ville så. Före denna tid voro landets sång och saga ännu föga kända; de blefvo det i hans barndom genom Porthan. Men dikten bands då just af den franska smakens fjättrar. De tyngde till jorden hvarje vitterhetens rabulist som ville på egen hand gå upp. Det var ej så lätt för den enkla fosterländska anden att genomtränga konsten då, omhägnad som den var af klassicitetens murar. Därföre är det säkert ej det minst beundransvärda hos Franzén, att han först tog upp i dikten den fosterländska riktning som praktiskt gällde mycket i hans tid, fast han i formen måste sjunga, äfven han, med smak. Så hörde han med hjärtat till en annan tid, till vår, och den ljuflige sångarn på Auras gamla stränder var i grunden en framtidsman, äfven han, i det hans verk så till sägande stodo på den dåvarande tidsandens fotfäste, men sågo med varma ögon bort mot kommande dagar