nationalitet en. 177 och andades en ny tids vällukt, för hvilken man nödvändigt måste glömma den klassiska smakens snillrika men hjärtlösa förståndstheori. Franzén deltog föga i den bittra strid som inom svenska vitterheten kullkastade den fransyska smakens envälde, men indirekt torde hans lyra ej så litet bidragit att väcka den nya anden till lif. Efter den fransyska skolan kom den tyska och phosphorismen; när den rasat ut, kom den därmed befryndade tegnérianismen med Frithiofs saga till väldet. Lärjungarne ägde ej mästarens snille; ett bålstort, prunkande ordsvall öfversvämmade svenska parnassen, det sublima söktes i bildernas prål, det fosterländska i en pösande nordiskhet, och de lysande sidorna af svenska historien afskrefvos och ©inskrefvos i hundrade praktupplagor. Få äro alltintill denna dag i Sverige de män, som med skarpa blickar uppfattat de djupare, folkegendomliga intressen, hvilka dikten äger att vårda och representera. Och dessa få stå oförstådda där. Ty för andra gången har formen, bokstafven, fått makt öfver svenskarna: ej mer, såsom i den tredje Gustafs dagar, kvick, uddig, klassiskt regel-rät, utan skönformad, mångfärgad, hjältedjärf. »Snillet» stoltiserar i lejonhud och »smaken», af phosphoristerna förvisad till köken, har nu därifrån återvändt och hedrat Almqvist med epithetet af »galen». (Det utnötta Kellgrenska »man har ej snille för det man är galen» är en stående fras i den mångordiga polemiken mot Törnros-författarn) . Man bör medgifva, att det svenska lynnets nya hug-stora förkärlek för sina historiska minnen kommer ej blott af politisk saknad, utan ock mycket af den i grunden riktiga åsikt, att samtiden i det framfarna, återfinner 12