I 8 2 det finska programmet. sig själf i sin barndom, att tidens ström bör studeras i själfva källorna, och att svenska folket sålunda, för att begripa sig själft, måste i dikten omlefva sitt vikingalif. Men häruti har man misslyckats, när man velat i nutidens poesi inplantera den forna nordiska hjältedrapans styfva former, utan att förmå fasthålla den tidsande som lefde i dem, och, lik Tegnér, omskapat den bistre vikingen till en suckande modern Frithiof. (»Men hjältesonen, men hjältesonen, han går i skogen och ser på månen» o. s. v.) Det är icke så man föryngrar nationerna med diktens castaliska ungdomskälla. Skalden måste vara hvad han sjunger, men . . . »Nordens kraft slår arrak i thevattnet och hvilar på sina lagrar.» Det låg i sakens natur, att denna slösande ordprakt och högnordiska lejonaktighet mindre skulle få insteg i det finska lynnets allvar, äfven därföre att man hos oss redan börjat vända sin kärlek till vår inhemska forn-värld, sådan den kvarstod i runorna. Och likasom detta lynne redan hos Franzén nästan omedvetet protesterade mot den tidens skefva riktning i skaldekonsten, så framträdde denna protest än uppenbarare och mera direkt hos Runeberg. År 1829 uppträdde en dittills obemärkt finsk yngling med en samling af dikter, intressant, utom för mycket annat, äfven för den egendomliga, den tiden i svensk meter förut ohörda ton, hvilken mer och mer arbetade sig fram till själfständig klarhet däri. De första sångerna i denna samling voro osjälfständiga, de erinra om Franzén, om Choræus, om Atterbom, ja till och med om Tegnér (Tröst), och Stagneliska lidanden sucka i Svartsjukans nätter. Men i Idyll" och Epigram anslog Runeberg en ny ton, hvilken han sedan fasthöll och utförde. Ursprungligen tillhörde den de slaviska