nationaliteten . nationernas folkpoesi, med hvilken den finska folksången är vida närmare befryndad än med den germaniska. Men i det Runeberg gjorde denna tonart till sin och på ett egendomligt sätt genomförde den, med allt mera finska tendenser, vände han sig på samma gång allt skarpare emot den tegnériska skolan i Sverige, såsom den för ali folkpoesi främmande, sökta, flärdfulla, ordpråliga. Att han gjorde detta direkt och med besked, på fullt allvare, utan considerationer, minnas vi af 1832 och 1833 års Morgonblad. Hela Runebergs senare verksamhet är en fortfarande protest mot den bestående poetiska skolan i Sverige. Ty detta är Runebergs betydelse i den svenska litteraturen, att han söker återföra dikten till det rent mänskliga, till folkpoesins enkla, episka lugn. I så måtto aflägsnar han sig likväl från det svenska lynnet, som alltid varit i grunden af lyrisk natur, och sluter sig till det finska och slaviska folktycket, som älskar den episka själftillräckligheten framför allt. Man bör dock göra svenskarna den rättvisa, att, så mycket de än harmades öfver Runebergs direkta anfall på deras litteratur 1832, så redobogna voro de likväl att erkänna hans förtjenster som själfständig skald. De gjorde fordom Franzén samma rättvisa, ehuru han ingalunda var så klassisk i andan af sina verk, som hans samtid fordrade. Annat har Almqvist fått röna, när han stigit ett steg framom sin tid, ty, ej nöjd med egna hjärteutgjutelser, reproducerar man med en viss genomskinande glädje utländska för-kastelsedomar öfver den man, som jämte Runeberg verksammast arbetat på att gifva svenska vitterheten hvad den i dess yngsta skick ej äger: en kärna och en framtid.