I 8 2 det finska programmet. De nationellt finska tendenser, hvilka hos Runeberg stå i nära samband med hans förkärlek för den genuina folkpoesin, hafva sedan mångfaldigt uttalat sig i hans verk, ej mindre i valet af detaljerna, än i tycket öfver det hela.» Efter att så lia betonat, att i det nu utkomna dikthäftet flere stycken äro af äldre datum, slutar han: »Men kär och välkommen är äfven denna nya krans af förgångna vårars blommor; vi skola sammanknyta den med de förra och fägna oss åt dess doft, som, frisk och ren, utbreder sin vällukt hvarhelst ett finskt hjärta slår och en svensk tunga talar i Suomi.» * De sista orden ånge tydligt huru för ett skaldesinne, hvilket lifligt känner skillnaden mellan finskt och svenskt skaplynne, å andra sidan språk- och rasskillnader inom Finland förlora sin betydelse. Då skalden känner sig som en sammansmältning af landets båda folkelement — hvilket han ju ock genom sin härstamning faktiskt var (1 : 84) — kan han redan i föredraget om Österbotten säga att dessa folkelement förblifvit sig själfva, men Lärt mycket af hvarandra. Natur, öden, strider ha varit för bägge gemensamma. »Därföre äro de ock vordne bröder och ett folk, såsom alla Suomis barn äro ett folk, deras tungomål må sedan vara finskt eller svenskt, ty det gemensamma fosterlandet, deras minnen och deras hjärtans trofasthet förena dem alla.» Detta föredrag trycktes år 1843. Österbottningarna hade nämligen, på initiativ af Cygnæus, beslutit utge en »ströskrift» i fria häften, Joukahainen, och för denna tyckes Topelius ha öfverarbetat sitt tal. Han berättar i april 1843 för Emilie att han »bråkat» därmed och just