natiunaijteten . 183 då äfven Topelius sitt föredrag, hvilket han emellertid tyckes ha rätt grundligen öfverarbetat. Han skref nämligen först, då han aflagt sin licentiatexamen, till Emilie: »Nu har jag att arbeta på min disputation, som på engång skall bana oss väg i Åbo och vid universitetet»; men sedan, i juni 1845: »Nog hade det stått i min makt att med rastlöst arbete få min docentur i ordning redan denna vår — men det har nu ej blifvit — min esel, hade jag så när sagt —• jag har förspillt mycken tid på den där uppstasen i Joukahainen — emedan jag, skam att säga, själf anser den viktigare än mången latinsk disputation ■— så att för sakens skull ansåg jag den meritera något arbete, ehuru den för min utkomst ej just mycket gagnar, om icke medelbärligen, ifall den duger till något, som jag dock hoppas.» Emellertid framgår af ett referat i den nyss citerade redogörelsen för årsfesten att föredragets hufvudtanke redan då var densamma som går genom den tryckta uppsatsen, och vi kunna därför med fog räkna detta hans alster till den tid då det först framträdde. Hvad nu denna hufvudtanke beträffar, så bör för dess rätta bedömande främst observeras, att utredningen gäller finska folkets historia, icke Finlands, samt att, såsom Topelius yttrade till Rein, svaret på den uppställda frågan beror af huru man definierar historien. Topelius fattar här, säkerligen under inflytande af Hegel, historien såsom politisk historia, och för att ett folk skall äga en sådan, kräfves följdriktigt »en sig själf medveten och i positiva former utpräglad nationalitet, sammanfattad i staten och mäktig af ett lagbundet framskridande i alla riktningar».