det finska programmet. Att dessa villkor för en egen historia ej uppfylldes före 1809 ligger för öppen dag: vi hänvisa i detta afseende till den framställning som gifvits i tredje kapitlet af vårt arbete (1 : 31—42). Där har emellertid äfven utlagts, huru redan under tiden före skilsmässan ansatser till en själfständigt finsk uppfattning funnos, men på samma gång att dessa ansatser voro af företrädesvis kulturell art eller framträdde såsom negativa, inneburo en motsättning mot hvad riksledningen bestämde med hänsyn till utrikes-, språk- eller handelspolitik. Bägge dessa synpunkter beaktas äfven af Topelius. Men då han utgår från att numera »det finska folket, under inflytelsen af en nyvaknad nationalitet känner sig vuxet att förstå sig själft», så träder för honom i förgrunden den roll denna nationalitet spelat under den föregående tiden. Och han finner att den före 1809 uppträder »endast som negativ mot ett utländskt och främmande». Men »nationalitet» är för honom någonting annat än individernas gemensamma härstamning och språk. vSnarast kan man säga att han med detta ord betecknar det samma som Tengströms »finska individualitet». Topelius säger nämligen: »Ali nationalitet kan ytterst föras tillbaka till ett omedelbart gifvet, en hemlighetsfull grund, af hvilken alla dess växlande former låna en viss bestämd färg, men hvilken vi fåfängt ville härleda ur någon annan, med ett ord, till ett folks egendomliga världsåskådning.. Ur denna innersta oförstörbara grund, till hvilken tid, öden och beröringar med främlingar sedan lägga sin erfarenhetsskärf, utan att förändra något väsentligt däraf, construeras folkets hela troende, vetande och