nation a utetlin. verkande, alla former af dess myth, dess religion, dess konst, dess seder, dess intelligens öfver hufvud, dess yttre verksamhet, följaktligen hela dess historie, som däraf genomtränges och finner däri sin förklaring.» — Såsom synes innehåller denna utförliga definition alis ingenting om språket. Världsåskådningen fixerar sig enligt Topelius enklast i myten. Och så ger han en jämförande karakteristik af den skandinaviska och den finska mytologin, en frukt af det studium af isländska litteraturen han drifvit för licentiatexamen. Här har nu den motsättning han redan tidigare fann mellan Thor och Väinämöinen utvecklats och blir närmare preciserad. »Den skandinaviska mythen bygger sin värld af en jättes kropp och låter sin Odin vara den visaste man, emedan han tillika är den starkaste». Den finska mythen åter »bygger sin värld af ett ägg, det allraminsta och obetydligaste — det allranärmaste till den kristna föreställningen om Intet såsom världens begynnelse — blott för att låta visheten taga det mesta ur sig själf; och Väinämöinen är blott därföre den starkaste man, emedan han tillika är den visaste. Hos skandinaven är således visheten ett prædikat till styrkan, hos finnen tvärtom.» Men »ett folk i hvars barnatro visheten framstår såsom det högsta goda, den högsta allmakt, måste till sitt lynne vara inåtvändt, slutet, allvarligt och betänksamt. Sådana folk . . älska freden och sin ärfda torfva, skatta oberoendet högt, men lugnet högre, uppträda därföre på krigstheatern mest till försvar och blifva gemenligen förr eller senare eröfrares byte.» Så gick det ock med finnarne; men sin nationalitet försvarade de segt mot kristendomen. Denna kan och bör visserligen