I 8 2 det finska programmet. »hos olika folk konstruera sig i olika yttre former». Men den katolska kyrkan, hvilken ofta i Finland intog en mycket oberoende ställning, förstod ej detta, utan underkände nationalitetens rätt. Den luterska kyrkan gaf åter i någon mån gehör åt den finska individualiteten, bland annat genom att göra finskan till skriftspråk; men den stod i beroende af regeringsmakten. I den förra saknade makten nationalitet, i den senare ägde nationaliteten icke makt. På kyrkan kan därför finska folkets historia icke baseras. På öfriga områden var det svenska inflytandet än starkare; men nationaliteten reagerade dock ständigt däremot, på samma gång den assimilerade med sig svenskt statsskick och svensk civilisation. Det sistnämnda hade före 1808 skett »så mycket finska folkets mättningscapacitet medgaf — ännu något däröfver ooh nationaliteten hade råkat i våda». Tiden för Finlands förening med Sverige hade alltså varit förhistorisk, en skolans tid. Men nationaliteten hade lefvat äfven i de litteraturalster som iklädt sig svensk dräkt: i de flesta af dem »röja betraktelsesättet, uppfattningen, färgen, tonen och tycket deras ursprung på finsk grund och botten». Och knappt ett decennium efter skilsmässan framträdde hos yngre medlemmar af Åbo akademi känslan för denna nationalitet, hvars medvetande af sig själf numera, »ehuru ännu instängdt hos en jämförelsevis högst ringa del af nationen, är fullkomligt factiskt; och i och genom samma medvetande har denna nationalitet, från att i så många århundraden hafva existerat endast som factum, numera tillika öfvergått till jus». Finska folket har nu ett af monarken erkändt eget statsskick och därmed äfven en historie.