nation a 1,1 teten. 187 Också i frågan om folkets historia och politiska tillvaro vidhåller alltså Topelius den uppfattning af den »finska individualiteten», hvilken på samma gång innebär anknytande till ett traditionellt program (Teng-ströms) och står i fullkomligaste samklang med hans personliga individualitet: rik och mångsidig som denna, men äfven som denna harmonisk, byggd icke, eller blott skenbart, på förnuftsmässiga definitioner och deduktio-ner, utan på skaldehjärtats varma kärlek till och sam-mangående med sitt land och sitt folk. < Men just därför är det förklarligt, att de som icke hade samma personliga förutsättningar som han funno hans satser »himmelsskriande näsavisa». Och om detta kunde vara fallet redan i Finland, måste hans påståenden förefalla än besynnerligare för svenskar, hvilka utgingo från helt andra synpunkter: språket och den yttre politiska ställningen. I juli 1845 egnade Aftonbladet de två första häftena af Joukahainen en anmälan, där det i början heter (alla kursiveringar äro bladets): »Finlands på svenska diktande skalder betraktas, genom en tyst öfverenskommelse — liksom genom ett slags tyst tillåtelse ■— såsom svenska parnassens tillhörigheter . . Det faller ingen in att icke Runeberg, lika väl som Franzén, måtte vara svensk; och om man påminner sig att han befinner sig i Ryssland [!], så framställer sig denna tanke knappt annorlunda än som om han där vpre en resande, allenast på någon tid aflägsnad från fäderneslandet. Bedröfligtvis är dock saken i sig själf en helt annan. Alla dessa snillrike, upplyste, varmt sinnade, som i Finland tala svenska, skrifva svenska, sjunga på svenska