I 8 2 det finska programmet. — hvad äro de? hvad skola de blifva? leke nationelle ryssar; icke nationelle finnar, hvilkas egendomliga stam de ej tillhöra; och icke nationelle svenskar, hvilkas stam de väl tillhöra, såsom barn af till Finland i forna dar utsända kolonier från Sverige, men från hvilken stam de blifvit samhälleligt afskurne.» På grundvalen af den finska folkdiktningen kan, heter det vidare, »visserligen en kraftig, skön och sann nationlig poesi eröfras för Finland, men alldeles icke för de svenske finnarne, hvilka egentligen med dessa slags fornminnen hafva intet att skaffa i nationell mening». Och det är dock de som arbeta för detta sträfvande. »Detta förhållande måste visst för oss, svenskar i Sverige, vara både på det högsta kärt och därjämte innerligt rörande. Men det är svårt att inse huru det i längden skall kunna utveckla sig, eller ens bära sig för de i Finland lefvande svenskarne. Det äkta och inhemskt finska sträfvandet måste i själfva verket sätta sig till språk, till poesi, till fornminnen, till mythologi, i strid emot det svenska, lika väl som emot det ryska. Härigenom kan otvifvelaktigt en inhemsk finsk poesi, likasom finsk litteratur i det hela, uppstå; men de finska skalderna måste då aflägga svenska språket — en omständighet lika djupt smärt ande för oss i Sverige att tänka på, som för dem själf ve troligen ogörlig. Ty de skulle då medsamma afsäga sig en Runeberg, Topelius, Cygnæus, Stenbäck m. fi., för att icke tala om äldre stjärnbilder inom Finlands litteratur, där t. ex. en Porthan [som skref på latin!] innehar ett så lysande rum,, men hvilket icke längre skulle komma att betyda hvad det betydt och betyder,»