nationaliteten . Man ser: hvad skaldesinnet känner såsom lefvande verklighet: förbindelsen af »finskt hjärta och svensk tunga», det tror sig det prosaiska förståndet kunna bevisa vara omöjligt. —■ Sedan fortsättes: »Imellertid, öfverlämnade denna gåtas lösning åt de ädle finnarne själfve, skola vi för närvarande nöja oss med att anmäla några oss tillhandakomne alster af nyare finsk litteratur», nämligen båda häftena af Joukahainen. Denna anmälan är öfver hufvud refererande, men när den hunnit till uppsatsen Äger finska folket en historie? följer kritik. Är icke, frågas det, Finland efter 1809 »lika mycket bandet och influenceradt af Ryssland, som det nånsin förut varit af Sverige?» Påståendet att Finland [märk förväxlingen med finska folket] efter 1809 har en historia »skulle innefatta en sanning, om icke Finland vore hvad det ohjälpligen är, en provins under ryskt välde, utan blifvit unionelit förenadt med Ryssland såsom en i och för sig själfständig sidostat; ungefär på samma sätt som Norrige är förenadt med Sverige. Men kan det väl vara tänkbart att vår förf. mäktar hysa sådana illusioner?» Han omtalar visserligen kejsarnes manifester. »Men med allt detta har dock Finland ingenting bättre att hugna sig åt, än Polen, Estland, Liffland och andra med ryska riket inkorporerade landskaper och »gouvernementer». Ty Finland må heta ett »Stor-furstendöme» i kejsarens titel och vid vissa sociala ceremonier utan betydelse; i verkligheten är det likväl ingenting vidare än en rysk »gubernija»; hvarken mer eller mindre.» En fördel är visst att efter 1809 »allt finskt blifvit samladt under en och samma spira». I tysthet kan man då »arbeta sig ihop till några dyrbara, forna sammanbindande poetiska folkminnen», men om en verklig