2C>4 det finska programmet. »Att däremot det moderna Finland vill afsäga och undandraga sig sitt rum i svenska häfden, sedan det numera på de doftande ryssläders-kuddarna sofvit sig till en egen, högst egen historia, som dock, af lika egna skäl, icke kan skrifvas, bör icke förundra någon. Hvad var äran af att vara en svensk torftig medborgare; hvad var fägringen af de rika lagertelningar, dem Finlands krigare flätat i Gustaf Adolfs, Carl X Gustafs och Carl XII:s kronor; hvad säga väl de djupa ärr, med hvilka 1808 års krigshistoria ännu står ristad i mången åldrig finnes bröst; hvad betyder tjusningen af den gamla kära sång, hvars sista toner ännu sucka i den döende Franzéns harpa; hvad förslår allt detta mot äran att, smidd i välklingande rubelbojor, låta sig drifvas framåt i Weich-selns moraser emot ett frihetskämpande och blott genom förräderi besegradt folk, och att under despotismens fanor låta sig skjutas som villebråd af den kaukasiska kärnstammen, som ännu blindt och förstockadt envisas att förblifva »förhistorisk»; att äga egna ständer, som dock sedan 1812 [!] aldrig kommit eller skola komma [!] tillsammans; att äga en, af Sverige skänkt, konstitution, som dock måste hålla munnen, då en kosackbeman-nad kibitka åker af med ett stycke af nationaliteten bort till det historiska Siberien! En sådan historia är obe-skrifligen bäst. Den kan icke skrifvas. Att den där nationaliteten för öfrigt är ett tomt hjärnspöke, bevisas bäst af kejsarens tillåtelse för barnen att leka därmed. Han ler i mjugg, väl vetande att folket är på hans sida.» Denna Silverstolpes uppsats refererades kort, men med gillande, i själfva Post- och Inrikes Tidningar, och detta referat omtalas sedan af Topelius i hans blad,