I 8 2 det finska programmet. men äfven på sina ställen, enligt mina åsikter, litet vän-stervridet, hvarmed icke är sagdt att det ju ej kan vara förträffligt hela vägen igenom. Men du känner mig och mina fördomar och vet att jag är en otroshjälte i de saker där du möjligen är optimist. Nog göra de där meningarna ali heder åt ditt ädla hjärta och din varma patriotism, men förlåt, k. Bror, att jag uppriktigt säger dig, att du är för mycket poet för att kunna se tingen sådana de äro, att du gifver verklighet och tillvaro åt hvad som endast är ett pium desiderium och att du så länge med ditt varma hjärtas kärlek hängt dig fast vid de gyllene drömmar din rika fantasie föregycklat dig, till dess dessa drömmar i din föreställning antagit form af realité.» Detta är ett omdöme som Topelius sedan den ena gången efter den andra under sitt lif fick höra. Än mer: det är prosamännens vanliga visa om skalderna. Men äfven Essen fann dock de två nyss anförda uppsatserna alltför obilliga, och så insände han till veckotidningen Vinterbladet ett bemötande af dem. Efter att ha försvarat påståendet att Finland före 1809 ej kunnat äga någon särskild historie, säger Essén: »Måhända är det dock icke detta påstående som satt våra grannar i harnesk, utan den följdsats däraf drages: att finnarne efter 1809 under unionen med Ryssland intagit en relativt själfständigare ställning ibland nationerna och sedan dess kan hoppas att få hvad de saknat: en historie.» Så fortsättes: »Utan tvifvel är det just harmen att vi äfven utom föreningen med Sverige kunnat vinna någon förmån, ett slags jalousie, som förmörkat insikten i sakförhållanden och förvridit omdömet hos respektive skribenter.