nationaliteten . 197 I synnerhet lärer detta vara fallet därföre att vi våga påstå vår ställning vara förbättrad i förening med Ryssland — den onda principen i världen, enligt en äkta svensk politiklers åsikt.» Dessa känslor säger sig insändaren respektera såsom historiskt förklarliga, »om vi också icke kunna undgå att anse fruktan hafva öfverdrifvit mycket i omdömena om det hatade folket. Men att låta finnarna med förakt plikta för sin union med Ryssland är, lindrigast sagdt, orättvist; och att förblanda oss med ryssarna, vår sak med deras, är i högsta grad fåkunnigt, äfvensom kränkande för oss. Det medlidande mången svensk visar Finland undanbedja vi oss för ali del, emedan vi måste anse ett förakt ligga till grund därför och kunna påstå, utan att behöfva rodna af blygsel, att vi icke äro värda förakt.» Härefter utlägges huruledes Finland har ett eget samhällsskick och huru grundfalskt Aftonbladets påstående är. att Finland vore »en gubernia». Till slut framhålles, att om svenskarne »hyste verkligt interesse, verklig välvilja för finnarne, hvilken de så ofta vilja låta påskina, så borde de finna, att i själfva verket ingen annan räddning gifves för finnarna att undgå den främmande nationalitetens inflytande ifrån öster, hvilket Sverige väl icke kan önska alltför mäktigt ingripande, intet annat medel att för en längre framtid bestå såsom nation, än att förskaffa sig en själfständig nationell bildning . . Att önska den finska bildningens, språkets och litteraturens fortfarande förnedringstillstånd vore just en önskan i ryskt intresse och inhumant.» Denna uppsats, hvilken upptar två spalter i bladet, åtföljes af förord, noter och slutord, som fylla num-merns sex öfriga spalter. Redaktionen förklarar här