det finska pro grammet. att »hätskhet» och »förakt» ingalunda förefinnas å svenskarnes sida, endast sorg, erkänner att under svenska tiden finska språket ingalunda blifvit rättvist behandladt, men förklarar hvarje tal om den själfständighet Finland nu vunnit vara en illusion. Svarets innebörd uttryckes i korthet, men uttömmande, i den not som fogas till följande mening: »Att alla våra constitutio-nella rättigheter, ständernas sammankallande m. m. icke noggrant iakttagas den tid som nu är, må erkännas, men är också en sak för sig; vårt hopp för framtiden är icke därmed tillintetgjordt.» Härtill svaras: »Ja, där är ordet uttaladt! Själfständigheten är ett hopp, en rättighet att göra sig illusioner! Och detta allt är en så stor rikedom, att man icke behöfver tåla att blifva beklagad/» Kursiveringarna äro bladets. Yttermera förklaras att Ryssland, »såvida det vill uppehålla sin role, grundtanken i sin politik,» icke kan mot Finland förfara annorlunda än som skett med öfriga underkuf-vade nationer. Meningen med de löften som gifvits, är icke, har aldrig varit, ja kan icke ens vara att de former finnarne fått behålla »blifva annat än ett skådebröd». Sålunda får Essen nu till svar just hvad han själf sagt åt Topelius! Men poetens drömmar om framtiden hade dock mera realitet än deras förmenanden, hvilka hånade hans »illusioner». Nationaliteten, sådan han fattade den, såsom historisk, poetisk och kulturell, har ådagalagt en oanadt rik utvecklings- och alstringskraft, hvilken äfven gifvit den politiska själfständighetskänslan dess fastaste stöd.