I 8 2 det finska programmet. man nu känner äro så rika, dels så, att en egen nyare poesi uppspirat, till andan, om ock ej till språket, befryndad med folkdiktningen, dels slutligen genom att finska folket ser framför sig möjligheten af en »individuell utvecklingsbana» äfven såsom särskild politisk enhet. Om denna uppfattning är Topelius icke ensam. Oberäknadt att den delas af tidens ungdom, möta oss samtidigt uttalanden af andra, hvilka visa liknande syften, om än individuellt nyanserade. Vi nämna bland dessa blott Fabian Collans nyårsartikel från 1844, kallad Jubelminnen och jubelförhoppningar, hvilken uppsats kan läsas i hans Valda skrifter. För hundra år sedan, 1743, heter det här, visste man ej ännu af ett finskt folk, såsom ett ifrån det svenska skildt: »finnarna — åtminstone ståndspersonerna i vårt land — kände ej och kunde ej känna annat än att de voro svenskar, och de hade äfven hitintills varit det med glädje och med ära. Att skilja sig från Sverige hade således då varit detsamma som att skilja sig ifrån sig själf — från sitt eget lifs grund; ty ingen finsk nationalitet fanns att sätta i stället; ja icke ens aningen därom.» Men minnet af det bedröfliga tillstånd, i hvilket landet då befann sig, gör att tanken så mycket gladare flyger till nutiden, då det förut styckade Finland återförenats och tryggats i sin fredliga utveckling. Och denna bör nu ledas i nationell riktning, finska språket få större utrymme. »Nu äro vi sedan en god tid inga svenskar mer. Låtom oss därföre äfven aflägga de fördomar, hvilka hindrat oss att se det finska fosterlandet i dess rätta ställning. Frukterna af den svenska, den