det enda nödvändiga. 201 germaniska bildning vi insupit med modersmjölken, och hvars humana ande utgör lifsprincipen i hela vår samhällsordning — dessa frukter böra alltid bli oss dyrbara och med omsorg vårdas; ty hvad vi äro hittills — det äro vi genom dem.» Men bildningen, som i sin allmänhet är för alla nationer gemensam, bör hos hvarje folk, för att vara lifskraftig, utveckla sig på nationell grund. Och »emedan åter ali bildning uti språket har sitt första villkor, sitt närmaste och nödvändigaste vehikel, så förutsätter en verklig, en nationell bildning också ett nationalspråk.» Detta är hos oss finskan, och »här gäller det för kommande släkten att uppoffra sin svenska egoism och att sluta sig till hvad som är rätt och godt i nationell mening. Man må dock ej i afseende å finska språket hylla något fjäsk, brådstörtade förändringar, outförbara hugskott. Sådant kunde med skäl öknämnas för fennomani. Bildningens gång är långsam; med sans och med lugn besinning hjälpes hon bäst, och hvarje brådstörtadt ingripande i dess utveckling måste inför samtid och eftervärld betecknas såsom ett helgerån.» Det enda som därför i artikeln fordras är att blifvande ämbetsmän böra vara finska språket fullt mäktige. Så hofsam denna artikel än är. var den för mången vid denna tid ett hårdt tal. Sålunda skrifver Emilie Lindqvist kort därpå: »Du skulle ha hört hur förtretad Pappa gubben var öfver Morgonbladets första nummer i år. »Om jag sku' ha den morgonblads-skribenten litet närmare, hvad jag sku' ta honom i kalufven för så'nt prat.» — Nog vet man Pappa, som är så svensk i hjärtat ännu, han kunde ej tåla detta. —• Säg du åt Collan att han skall akta sig, 4