I 8 2 det finska programmet. ty Augusta har lofvat ta honom i örat och ruska om honom, och jag fattar tag i näsan och nyper så det känns, om han inte blir hygglig.» Detta är icke att förundra sig öfver, ty ett par månader senare berättar hon: »Jag och Marie (lefve blygsamheten!) har kommit öfverens att klä oss svarta på Carl XIV:s begrafningsdag. Men tala inte om det. Kunde bli riksfarliga personer.» Sannolikt återge dessa hennes uttalanden nog så troget den ståndpunkt, på hvilken ganska många bland de bildade i Finland vid denna tid ännu befunno sig, och en stark väckelse i den riktning Collan här inslår var alltså säkerligen behöflig. Men för Topelius med hans fredliga och poetiska sinne hade denna sida af programmet sannolikt föga lockelse. Och härtill kom äfven en annan omständighet, hvilken modern berör i ett bref af den 4 februari 1844. Hon skrifver på tal om Collans nyårsartikel: »Och hvad han gör sig grön för vederbörlig ort! ett och annat är som jag tycker han kunnat låta bli att framdra. Du gör kanske för litet i det afseendet, det är alltid så kort om godt.» rin Troligtvis afses härmed åtskilliga uttryck af undersåtliga känslor; måhända ock erinran om att i de förändrade förhållandena äfven den ryska bildningen borde i Finland uppmärksammas. Det är ej omöjligt att sådant vid denna tid ansågs oundgängligt, ifall man ville få fram det som hufvudsakligen låg en om hjärtat. I hvarje händelse är moderns yttrande rätt betecknande för den ståndpunkt Topelius intog. Ty hvad Collan i själfva verket tänkte, det framgår af det svar han gaf, då någon berättade att jorden var i fara att spricka i