dF/f enda nödvändiga. 203 följd af sammanstötningen med en komet: »Måtte den då spricka vid Systerbäck.» Men samtidigt uppträdde nu på den publicistiska vädjobanan en kämpe, hvilken ej blott energiskt •— och utan att »göra sig grön» —■ fullföljde de tankar Collan uttalat, utan äfven vände sig polemiskt mot alla de sidor af nationalmedvetandet, hvilka Topelius och andra dittills förfäktat. Denna kämpe var Snellman. Det kan icke ligga inom ramen för vår framställning att i alla enskildheter följa den strid han öppnade, särskildt mot Topelius. Ty både denne och Snellman voro så starkt utvecklade individualiteter, att bägge utgingo ur striden utan att ha rönt påverkan af den andras åsikter. Men en karakteristik af Snellmans ståndpunkt och stridssätt bör dock här få plats, enär genom motsättningen därtill flere af de drag klarare framträda, hvilka utmärka den uppfattning som Topelius hyllade. Karakteristiken måste bli möjligast kortfattad, men kan af den intresserade läsaren vidare utföras med stöd af de källhänvisningar som ges i slutet af denna del. Sällan ha i ett land på samma tid lefvat och verkat tvenne andens stormän så starkt kontrasterande mot hvarandra som Topelius och Snellman, och ändå i grunden arbetande för samma höga syfte. Redan temperamenten voro rakt motsatta. Snellman var — för att begagna den häfdvunna terminologin — en utpräglad koleriker och Topelius en lika bestämdt sangvinisk natur. Med andra ord: den ena var kärf, stridslysten och anlagd för pessimism, den andra blid, försonlig och optimistisk. Ja det hetlefrade lynnet var ett släktdrag hos Snellmännerne, enligt hvad Sara