det enda nödvändiga. 205 I Än betydelsefullare var dock bägges i grund olika Sätt att klargöra för sig själf förhållandet mellan den egna personligheten och den yttre världen. Topelius var, såsom i hans ungdomshistoria visats, öfverraskande mycket reflekterande; men reflexionen var för honom icke den högsta formen för andens lif, utan blott ett medel att kontrollera att icke känslan råkade på villovägar. Sitt egentliga inre lif lefde han däremot i stämningar, där själens alla krafter och högsta intressen strömmade in i och genom hvarandra och för-nummos som en enda helhetsstämning, en rik samklang af många toner, icke sällan inbördes kontrasterande, så att själen kunde på samma gång känna fröjd och smärta —■ bitterljuf är hos honom ett omtyckt ord — men i sin förbindelse dock verkande en känsla af harmoniskt sam-mangående med oändligheten. En sådan form af det högsta lifvet är icke någonting egendomligt för Topelius, men väl för skaldesinnet öfver hufvud, om än de särskilda beståndsdelarna i denna helhetsstämning hos olika skalder förekomma i olika individuellt bestämd sammansättning. Sin högsta form når detta lif då det mynnar ut i ett diktalster, det vill säga då det höjer sig till inspiration. Och inspirationen bestämmes af Runeberg såsom ett tillstånd då »sinne och förnuft» äro ett och »beherska i sin förening liksom med förökad kraft allt hvad som till det enas eller andras område kan höra». Ett sådant tillstånd har man orätt ansett oberoende af förnuftet, »emedan man sett att det producerar resultater som af förnuftet ensamt icke kunna till hela deras innehåll mätas». Och »konstnärssinnet har häri en fullkomlig likhet med det religiösa sinnet.»