I 8 2 det finska programmet. Huru riktigt detta är, det erfar säkert hvar och en som sträfvar att förstå huru ett konstverk tillkommit. Man kan klargöra beståndsdelarna, en om en, i den stämning som alstrat en viss dikt, men hvad reflexionen ej kan förklara är huru just dessa element, hvilkas ursprung kan sökas på olika håll och olika tider af författarens utveckling, skjuta tillsamman just i denna dikt och skapa något nytt, som aldrig har funnits förut. Och lika litet kan skalden själf förklara detta, ty inspirationen verkar med en kraft högre än förnuftet, är ett tillstånd hvilket kan kallas öfvermedvetet. Reflexionen åter kan, framhåller Runeberg med stor bestämdhet, aldrig dana konstverk. Ty reflexionen söndrar, medan konsten, likasom religionen — och kärleken — förenar det söndrade till en harmonisk enhet. Men just på en sådan söndrande reflexion byggde den filosofi Snellman omfattade. För denna reflexion är, säger han, varandet »ett utom-hv art annat af tankens hvarandra uteslutande bestämningar». Det vill säga: allt som är, är en kedja af begrepp, hvilka såsom hvarandras motsatser utesluta hvarandra, så att de icke kunna tänkas på samma gång (t. ex. vara — icke-vara). Filosofins uppgift är att mellan sådana begrepp uppvisa öfvergångar och förmedlingar, hvilka dock åter äro likadana begrepp (t. ex. blifva, öfvergång från icke-vara till vara). Filosofin, heter det vidare, »förutsätter väl erfarenheten, så till vida att den hos sina idkare förutsätter bildning och uppfostran; men i sig är densamma oberoende af ali erfarenhet. Den är icke uppställningen och ordnandet af ett visst gifvet innehåll, ty själfva dess ordning och metod utgör dess innehåll, så att hvarje dess bestämning har sitt innehåll, sin betydelse, endast