dF/f enda nödvändiga. 207 af den ställning densamma i den filosofiska metoden innehar och hvarigenom den utgör ett af dennas mo-menter, ur ett föregående utveckladt och i ett nytt öfvergående.» Filosofen sträfvar alltså att från de allmännaste begreppen småningom leda sig till det enskilda, det i erfarenheten gifna. Skalden åter utgår från hvad han i lifvet erfarit och ger åt detta en allmännare betydelse. Och medan för honom alla själsförmögenheter samverka i oupplöslig förening, isolerar filosofens reflexion känsla, förnuft o. s. v. från hvarandra och uppställer dem emellan en rangordning. Häraf följa nu djuptgående olikheter i uppfattningen af flere viktiga sidor af det inre lifvet. För att kunna bilda utgångspunkter för diktandet måste lifvets erfarenheter af skalden upptagas med intensiv känsla, och än intensivare är den öfvermed-vetna helhetsstämningen då ett diktalster skapas. En stark känslighet är således någonting för skaldesinnet synnerligen utmärkande. Men just en sådan känslighet var för filosofer af Snellmans riktning blott en af andens lägre tillvarelseformer. Då ett af de viktigaste bland de par af motsatta begrepp, med hvilka den hegelska filosofin rörde sig, var subjekt—objekt, följde häraf att Snellman definierade känslan såsom »den hos den naturligt bestämda individen medvetslösa och tanklösa växlingen af intryck och begär. Känslan är medvetslös, ty den innehåller ingen skillnad mellan den kännande och det kända, mellan subjekt och objekt; den är tanklös, ty den innehåller icke det väsentliga, förnuftiga, af intrycket, utan är detta i sin outredda, ourskiljbara helhet . . Känslans