I 8 2 det finska programmet. ståndpunkt finnes sålunda för medvetandet och tanken endast såsom lämnad. Ett ensidigt fasthållande af densamma är, uppå en högre ståndpunkt, en Andens sjuklighet och förekommer äfven ofta i sällskap med lekamlig svaghet, nedstämdhet eller öfverspänning.» Med ett ord: Snellman kommer från sin starkt idealistiska ståndpunkt till ungefär samma slutsats som våra dagars naturalistiska filosofi når, ehuru utgående från rakt motsatta förutsättningar: att snillets helhetsstämning är något lägre än tanken, är någonting »undermedvetet», icke öfvermedvetet. likaså är fantasin för Snellman »symboliserande, allegoriserande inbildning», och han erinrar att, »om också ali skön konst hos konstnären förutsätter fantasi, själfva konsten icke är en blott den Subjektiva Andens Symbolik, utan innehar sin egen ståndpunkt i Andens utveckling, såsom en manifestation, icke blott af Subjek-tiva hugskott, utan af det Allmänna Förnuftet». I grunden kan ju detta nog sägas stämma öfverens med hvad vi funnit angående huru Topelius »förallmänligar sitt väsende», då han diktar. Men detta innebär icke någon motsats mellan »subjektiva hugskott» och ett »allmänt förnuft», d. v. s. ett som skulle, genom att vara gemensamt för flere, innehålla större grad af sanning än den enskildes förnuft. Utan snarare kan man säga att skalden, då han sålunda förallmänligar sitt väsende, känner och tänker äfven på andras vägnar, ger form och klarhet åt sådant som andra känt och tänkt endast dunkelt. Men allt detta gör han med fullt bibehållande af sin individualitet. Med Snellmans sätt att tänka framstod däremot städse ett begrepp såsom betydelsefullare ju allmännare