I 8 2 det finska programmet. det kollektiva, nationella själf medvetandet, national-andan. Denna uppstår därigenom att individerna uppfatta och erkänna det förnuftiga i det bestående, i nationens vetande och sed samt sedan verka för staten, som är nationalandans synliga uppenbarelseform. »Högsta normen för hvars och ens handlingar är och måste alltid blifva den att han följer sin nations sed och lagar.» Den kamp mellan olika meningar, genom hvilken han anser sanningen gå framåt, motsvaras af en likadan kamp mellan de olika folkens nationalmedvetanden. Men i individernas kamp för sina meningar anser sig hvar och en af dem förfäkta den högsta sanningen och erkänner ingen annans auktoritet, medan å andra sidan seger för en sådan mening vinnes blott för så vidt den verkligen öfverensstämmer med sanningen. Och alldeles på samma sätt säger Snellman: "»En nation . . erkänner ingen makt öfver sig . . Hennes vetande är högsta sanning och hennes sed högsta rätt. Men de äro detta i själfva verket endast så länge hennes nationalitet, den form af bildning hon äger, sammanfaller med den allmänna mänskliga bildningen.» Af denna bör sålunda hvarje nation tillegna sig så mycket som möjligt. Man kunde då vänta att sålunda skulle uppstå ett det högsta kollektiva medvetande, mänsklighetsmedvetandet. Men denna konklusion drar Snellman icke, därtill är hans känsla af kampens betydelse alltför stark. Tvärtom förklarar han att »allt slags kosmopolitism vittnar redan om sedlig slapphet». Ty »äfven det helgamanna samfund, hvilket kristendomen gör till ett allmänt mänskligt, kan blott vara en förening i tro och vetande samt i god vilja, godt uppsåt. För ett likstäm-