2 I 2 det finska programmet »Individens undergång är stundens lag, och vanan därvid kan lugna människan för hennes egen förgänglighet. Hon har dock arbetat för de sina och åt fäderneslandet fostrat värdiga söner; det ädlaste hon tänkt och gjort har hon gjort för detta fädernesland; på hennes ansträngningar har kanske dess räddning i farans stund berott; kanske offrar hon nu sitt lif för dess försvar — men dagar och sekler äro båda blott färre eller flera pendelslag, och hon vet, då hon sluter sitt öga, att äfven detta fädernesland, dess språk, lagar, seder, en gång skola lefva blott för minnet, fylla ett litet rum på världshistoriens blad. Ja, kanske skall äfven historien icke äga mera än nationens namn! Kanske icke ens detta! Hvad är då bestående? För hvad har hon då känt, tänkt och handlat? För mänskligheten. Och hvem ger mig visshet därom? — Tron på en försyn, hvilken styrer mänsklighetens öden, tron på min andes eviga väsende, som icke kan hafva verkat blott för förgängelsen, emedan han tillhör evigheten, tron på en försoning som, då sanning och rätt måste segra, skall borttaga det falska och orätta min svaghet förskyllat, och som därigenom äfven lugnar mitt ångrande sinne och ger mig förtröstan i döden —• med ett ord, det är religionen som inger mig denna, visshet.» Det kan sålunda icke betviflas att ju den uppfattning, för hvilken vi här redogjort, för Snellman var någonting mera än en filosofisk öfvertygelse: den var religion, hans religion, men enligt hans mening ock den enda saliggörande. Och så ifrigt Snellman än i Sverige kämpade för religiös tolerans, tog han dock för sin religion i fullt mått, i anspråk satsen: ultra ecclesiam nulla