det enda nödvändiga. 213 I salus. Att ej tro som han, det var »antingen hyckleri eller sj älf bedrägeri» och förtjente alltså bålet, om ock figurligen taget. En likadan uppfattning, och en likadan oförmåga att förstå och respektera en motsatt åskådning, är ju rätt allmän hos den abstrakta tankens män. Och hos Snellman sammanhängde den nära med hans och Hegels fundamentalsats, att »det verkliga är det förnuftiga». Om förnuftet, det är: filosofens förnuft, säger hvarför något är sådant det är, så sluter han däraf att det också bör vara sådant och synas sådant för alla andras förnuft. Men nu hade dittills ingen tid sett annat än ett starkt motsatsförhållande nationerna emellan och den enas sträfvan att kufva den andra. Då vidare utvecklingen af sanningen likaså, enligt Snellmans mening, gick fram genom strid — något som verkligen var fallet inom filosofin ■— är det naturligt nog att han äfven i nationernas kamp såg ett förnuftigt ändamål, en sammandrabbning af olika former för »anden». Och då han engång klargjort för sig hur saken tedde sig för hans egen tid, men »hvarje tid blott kan veta sitt eget vetande», är det förklarligt att han, efter yttrandet om kristendomen, fortsätter: »Hvarje ändamål för världshistorien, som förlägges utom henne själf såsom hennes slutpunkt, är ur luften gripet. Ty historien kan endast fattas såsom sitt eget ändamål; ett ändamål hvilket i hvarje Nu är förverkligadt.» I denna punkt har Snellman gått längre än Hegel, anseende att denne varit inkonsekvent då han antagit ett slutmål för världshistorien. »Jag har, säger Snellman själf, drifvit Hegels sats om det verkligas och förnuftigas identitet längre än han själf.»