I 8 2 det finska programmet. Annorlunda ser skaldesinnet på1 denna fråga. Det söker harmonin bakom och efter striden, bekämpar egoismen, äfven såsom nationell. Och för ett sådant sinne är tillvaron ej ensamt eller företrädesvis en kamp mellan stridiga meningar och intressen, utan främst ett .utbyte af goda gåfvor individerna och folken emellan. Äfven för Topelius — likasom för Runeberg — är det en ande som går genom allt och alla. Men denne andes väsen är frihet — frihet ett individualisera sig. En sådan frihet kräfver själfva religionen (s. 122); ingen fara alltså för att denna skulle af jorden göra ett Schla-raffenland. Och för det andra är världsandens väsen godhet: från den stammar »ali god och fullkomlig gåfva». Hvarhelst ett missförhållande finnes, där manas de goda krafterna till kärleksfullt, osjälfviskt arbete för dess afhjälpande) Så kan äfven en nation ■— likasom en individ — i oändlighet mottaga af andra, men dock ej förlora sin egendomlighet, utan tvärtom forma det mottagna i enlighet med denna och skänka det tillbaka. Och då på ett sådant utbyte alla vinna, visar sig den makt som. styr människobarnens öden icke blott som förlåtande och rättande deras misstag, utan ock såsom den kraft, hvilken i oändlighet skapar det goda och leder fram till allt högre och högre fullkomning. Men då måste den uppfattning af religionen Snellman hyllade synas $tt sådant sinne såsom representerande, för att använda ett uttryck af Runeberg, »andens enda fasor: ensidighet och slut». Också antecknar Topelius i sin almanack för den 6 april 1843: »F. m. med Holsti, Lille och Borg hos Joh. Vilh. Snellman på Vilhelm. Under discussionen utvecklar Snellman sin tröstlösa, abstracta lära om individens