det enda nödvändiga. 217 I Ytterligare säger han: »I strid mot Helsingfors Tidningars förmenande anse vi, att makligheten och själf bel åt enhet en måste beröfvas hvarje stöd, hvarje efterlängtad undflykt, för att kunna utrotas. Ju klarare människan inser hvad henne brister, ju djupare hon känner behofvet, desto lättare blir det henne att fylla detsamma. Andens alla krafter frammanas icke vid en belägenhet som ännu är dräglig. Men de mångdubblas då det gäller vara eller icke vara.» I öfverensstämmelse med den sista satsen gällde det då för honom att visa huru kulturtillståndet i Finland var i alla afseenden jämmerligt och uselt. Och detta kunde han med så mycket fastare öfvertygelse göra, då han flere år lefvat i utlandet och där sett större lifaktighet samt själf utvecklat en mycket stark produktivitet. Men hvilket intryck denna hans svartmålning gjorde på samtiden, det tecknar Topelius synnerligen åskådligt i inledningen till en längre artikelserie (den går i fem nummer) med rubrik Den finska litteraturen och dess framtid (maj 1844). Han säger: »Föreställom oss ett folk, som i århundraden njutit civilisationens välgärningar; ett folk, som ägt och äger utmärkte män i vetenskap och vitterhet, en högskola med förtjenstfulle lärare, en talrik och bildad ämbets-mannaklass, ett upplyst prästastånd och öfver hufvud en på religiös basis hvilande folkbildning, jämförlig med hvilket annat lands som helst, när massornas ståndpunkt skärskådas; föreställom oss att detta folk — vare sig i stöd af jämförelser med mindre bildade, eller genom öfverskattande af bildningens frukter inom detsamma — en tid bortåt slumrat i den trygga vissheten om att äga en själfständig kultur, en litteratur, en medveten