2 18 DET finska programmet. nationalitet och dymedelst en väl föga lysande, men dock obestridd rang bland Europas bildade nationer; och föreställom oss att bland detta folk oväntadt höjer sig en röst, som utan skoning säger: allt det där är en själf kär inbillning; du äger en nationell bildning, men för ingen del en litterär; en litteratur, men utan allt innehåll; en nationalitet, men utan förmåga att uttala sig; du hvarken läser eller skrifver och tror dig likväl göra båda; du tror dig betyda något i vetandets värld, och du sitter likväl med armarna i kors och värmer dig vid de torftiga spånor, som från rikare och verksammare nationers verkstäder af en händelse förirra sig upp till din förkolnade härd. Naturligtvis väcker sådant tal uppmärksamhet bland de bildade inom folket; ty ingen kan dölja för sig, att det gäller en af nationens lifsfrågor. Många uppstå då och säga: den rösten talar i förmätet öfvermod och mäter det som är med måttstocken af det som icke kan vara. Andra åter mena: förhållandet, engång uttaladt, måste bekräftas eller vederläggas.» Det säger sig själf att Topelius ej vill sälla sig till de förstnämnda. Därför söker han i frågan åstadkomma en saklig utredning, anlitande ali den statistik som står till buds och erkännande, där bildningsståndpunkten i landet karakteriseras med allmänna uttryck, att »sådana bestämmanden blifva i deras allmänhet ofta orättvisa». Sin vana trogen, söker han historiskt belysa ämnet och klargöra alla de omständigheter, inre och yttre, som kunna verka att man i landet läser och skrifver mindre än önskligt vore. Så upptages frågan om Finland äger »en nationallitteratur, det första oundgängliga villkoret för en frukt-