det enda nödvändiga. 219 I bärande litterär verksamhet. Man har anmärkt det för Finland egna förhållande, att bildningens språk icke är nationens och nationens icke bildningens. Men vore förhållandet i allo så — hvilket Saima antyder — så skulle nationalitet och bildning i ingen mån jämkas och bero af hvarandra. Hvad blefve häraf följden? Den genuint finska massan af nationen skulle stanna, d. ä. tillbakaskrida i sin andliga utveckling; de bildade klasserna i landet skulle åter, jämte Österbottens och Nylands kolonister, beröfvade ali finsk nationalitet, sjunka ihop till väsenlösa skuggor af en svensk forntid, och landets hela från svensk botten hit omplanterade bildning nedsättas till en rot- och kärnlös parasitväxt på den nationellt finska stammen, oförmögen att skjuta ett lefvande skott och bära en själfständig frukt med framtidens frön uti. Så olyckligt, så i tu klufvet, splittradt och i denna splittring vanmäktigt är Finland ej. Vi tale här om landets litteratur, och vi tro oss komma till det resultat, att den är både kvantitativt ringa och kvalitativt fattig. Men att förneka denna litteratur —■ och hela vårt lands bildning — allt innehåll; att å ena sidan misskänna det genuina finska folkets intellektuella framskridande och å andra sidan frånkänna de bildade klasserna och kolonisterna på våra kuster ali finsk nationalitet — det må den taga på sitt samvete, som därtill har mod. Iyänge nog visste den finska nationaliteten ej sitt värde och språket missaktades; nu när tiden är kommen att den förra känner sig stark i sin unga kraft och det senare tillkämpar sig, jämte de bildades aktning, äfven de bildades rättigheter, har det inträffat att man från den ena orättvisan; misskännande af det finska, öfvergått