220 dht finska programmet. till den andra: misskännande af det svenska. Utan tvifvel har Saima af uppriktig kärlek för finska intressen uppdragit förenämnde stränga gränslinie mellan nationalitet och bildning i landet; men därigenom kommer man, andra besynnerligheter oberäknade, äfven till den underliga consequens, att Saima själf, såsom utan gensägelse tillhörande de bildade i landet, genom denna sin bildning står utom den finska nationaliteten-samt följaktligen ej kan bedöma eller förfäkta det, för hvilket hon, enligt sitt eget bestämmande, måste »sakna allt deltagande». Det är denna åsikt af nationalitet och bildning i Finland — såsom splittrade och nära nog fientliga mot hvarandra — vi utan tvekan bestride i dess allmänna utsträckning. Vi tro att Saima gjort undantaget till regel, och tvärtom. Ty att massan af folket i prästerskapet under alla senare tider ägt en förmedlande länk, hvarigenom den stått i beröring med bildningen och de bildade klasserna, är väl en lika afgjord sak, som att detta samma, ofta ur folkets sköte utgångna prästerskap i sin bildning väsentligen upptagit finsk nationalitet. Och icke blott prästerskapet. En ganska ytlig jämförelse mellan ståndspersonsklasserna i Sverige och Finland utvisar redan en markerad skillnad mellan båda och ett bestämdt finskt tycke hos de senare. Lokala undantag gifvas. Men icke utan grund har den allmänna meningen i Sverige öfverflyttat de genuina finnarnes fel och förtjenster på Finlands hela befolkning, ståndspersoner och svenska kolonister inberäknade. Och väl kan man säga att den finska nationaliteten vunnit många obemärkta segrar långt innan den vaknade till medvetande af sina rättigheter och sin kraft.