det enda nödvändiga. 221 I Gäller således att afgöra huruvida någon annan litteratur, än den på finska språket affattade, är eller kan vara nationell i Finland. Med den största aktning och kärlek till det finska modersmålet, med den fasta öfvertygelsen att det i en framtid skall blifva det uteslutande nationella, kunne vi under närvarande förhållande ej tillerkänna det denna uteslutande charakter . . Landets bildning har i sig upptagit nationella elementer, och dessa reflekteras nödvändigt i litteraturen, äfven där denna iklädt sig ett främmande tungomål. Begär man en vetenskaplig national-litteratur? Nåväl, Porthan skref sina yppersta verk på latin. Eller en vitter? Franzén skref Den gamle knekten och Runeberg sina Elgskyttar på svenska. Hvilken framtida finsk nationallitteratur skall prydas af mera nationella verk än dessa? Må vi då för Finland antaga möjligheten af en nationell litteratur, som icke instänges blott inom finska språkformen; att denna möjlighet icke saknat ali verklighet, är visadt. Ädle och ljuse män hafva inlagt finsk ande i ofinska ord; stå desse män som enstaka undantag bland landets bildade klasser? Då skulle de af ingen förståtts, af ingen älskats; likväl äro Franzéns och Runebergs sånger i hvarje mun och Porthans namn är erkändt som ett bland Finlands yppersta.» Vi ha redan (s. 216) anfört de abstrakta satser, med hvilka Snellman tror sig kunna gendrifva denna sakliga utredning af förhållandet mellan svenskt och finskt. Vidare säges i hans svar att Topelius hyste »illusioner som smeka nationalfåfängan»: Porthan var blott en samlare, Franzéns sånger kunde vara skrifna på Botten-hafvets västra kust likasåväl som på den östra. Elg-skyttarne kunna erkännas vara det mest nationella