det finska programmet. landet äger i svenskt tungomål; men »detta enda undantag verkar likväl intet, då frågan gäller Finlands hela litteratur», och då de exempel Topelius anfört »borde bevisa ett undantag från regeln. Ty ännu har väl ingen hört talas om en nationallitteratur, som icke talar nationens språk. Det har därföre varit öfverflödigt att ens underkasta dem någon granskning. Ingen tänkande-man skall någonsin vägra att anse frånvaron af en litteratur i landets språk äfven bevisa saknaden af en nationallitteratur.» Med detta hans sätt att för sig monopolisera hvad »ingen tänkande man någonsin skall vägra att anse» blir ju hvarje diskussion omöjlig. Men Snellman frågar föga efter hvad som är, utan efter hvad som kan eller bör vara. Och så är han äfven säker på att den svenskspråkiga litteraturen i Finland ingen framtid har; den kan aldrig blifva annat än »ett ringa bihang till den svenska litteraturen . . Det är icke på denna sidan Bottenhafvet svenska bildningen och litteraturen numera söker ett stöd.» Detta på tal om Runeberg och till Topelius! — Om poeter äro profeter, så äro abstrakta tänkare det sällan. Ett ytterligare, synnerligen belysande prof på arten af hans bevisföring må ännu meddelas. Hvad Topelius i föredraget om Österbotten säger rörande de båda nationaliteterna i landskapet är i själfva verket just hvad Snellman tidigare sagt inom »nationen» (2 : 71). Topelius citerar nu »ali bildning står på ofri grund till slutet» och anser nationaliteterna ha fördelaktigt inverkat på hvarandra, alldeles som Snellman sade om Vasenser och Ulaburgenser (2 : 72). Men nu, när Snellman recenserar Joukahainen, är han