det enda nödvändiga. 223 I af annan åsikt, och han börjar sin kritik med att som »en viktig auktoritet mot hvad herr Topelius i detta hänseende anser för det rätta» åberopa — Montesquieu! Denne har sagt att man ej genom lagar bör söka inverka på nationallynnet, utan taga det sådant det är med förtjenster och fel; och denna sanning ha Englands lagstiftare insett redan förrän den af honom uttalades. Och därför att så bör vara, menar Snellman, kan ej en nationalitet inverka fördelaktigt på en annan. Ty det förnuftiga är det verkliga. »Skulle också dessa och dylika auktoriteter icke finnas, så lärer eftertanken lätt, att inympandet af den ena nationens lynne och fallenheter på en annan, när det kan äga framgång, måste verka upplösande på denna.» Topelius' åsikter äro alltså väsentligen oriktiga, och detta emedan »redan valet af ett så inskränkt ämne som förhållandet mellan tvenne folkstammar i en enda provins måste inskränka bedömandet. Skulle däremot detta gällt förhållanden af detta slag i allmänhet, jämte en tillämpning till den i fråga varande lilla kretsen, hade kanske herr Topelii afgörande utfallit annorlunda.» Någon läsare kunde härtill fråga: hvad visste Montesquieu om Österbotten? Och en sådan fråga har verkligen icke så litet fog. Ty senare recenserade Snellman några uttalanden af Robert Tengström angående finnar-nes mytologi, och Tengström svarade med att åberopa Hegel — här med vida större skäl, då frågan gällde hvilket af olika mytologiska stadier bör anses högre. Men då genmälde Snellman, att det ej var på sin plats att citera Hegel. — »Eller talar icke författaren om Kalevala och finnarne?» — Men denna fråga hade ej heller något samband med »det enda nödvändiga».