I 8 2 det finska programmet. Med denna abstrakta uppfattning lefde, kan man säga, Snellman i den ålder, hvilken Franzén betecknar såsom mänsklighetens tredje, den filosofiska, medan de mera poetiskt anlagda kulturbärarne hyllade den andra, ynglingaåldern, då ännu »inga från barndomen inplan-tade abstraktioner ha vållat förkrympning af själslifvets fria växt» (i : 71). Äfven detta, naturen nära stående stadium hade för honom betydelse blott »såsom lämnadt». Detta hade den anmärkningsvärda, men helt naturliga följd att han, som påstod andra ej kunna sammangå med den finska allmogen, själf stod denna mera fjärran än någon. På en resa från Kuopio till Österbotten (1844) finner han inlandsnaturen enformig och tråkig, och folket var trögt och nyfiket. Men i Österbotten är lif och rörelse af allmoge, som forslar plankor, tjära m. m.; »karlarne hälsa belefvadt; kvinnorna göra sin nigning.» Så förklarar han ock i svaret till Topelius, att den svenska allmogen i Finland står högre i bildning än finnen, hvarvid han åberopar den »längre hunna odling», som visar sig i dess stugor, jämförda med »finnens rök-fyllda pörte». Än mer: hos denna allmoge »finnes äfven medvetandet om eget företräde, och den betraktar finnen med ett visst öfverseende». Nationalmedvetandet! Denna hans »värdesättning» af de två nationaliteterna kan följas ända in i en liten, men betecknande detalj. Äfven Snellman observerar, hvad man ännu i dag kan få se, huru i Kuortane »kvinnorna få en rakare, finare tecknad profil». Men detta betyder för honom att »folket till större delen förlorat den finska typen», medan för Topelius just en sådan Kuortaneflicka representerade »finska folkets poesi».