2C>4 det finska programmet. hårdhändthet mot Snellman? Tidningen hade redan för nästa år lofvat »ett lugnt och bildadt skrifsätt», hvilket tydligen äfven var allmänhetens önskan att få, och Topelius hade visat sig vara man att använda ett sådant. Hvad var då naturligare än att förläggaren ville låta honom ostörd fortsätta? Också var han ingalunda ensam om denna mening. Äfven doktorinnan på Kuddnäs skrifver (i samma bref där hon omtalar kapten Snellmans uttalande om brefväxlingen med hans son): »Jag var på väg att med förra posten ren skrifva till dig, då hade du visst blifvit förskräckt' att få två postdar å rad bref ifrån mig, men jag vet ej hur det kom sig, men jag blef litet bekymrad och rädd att du skall komma i något tidningscompani med Snellman, ehuru smickrande det kan vara, ty nog tror jag att han är både skicklig och lärd; men jag är rädd för hans grundsatser för öfrigt, och sen blef det ett jämt tidningsgräl, som på svenska tidningarna, som han vant sig vid.» Naturligt är å andra sidan, att Snellman i följd häraf icke var blidt stämd mot Wasenius — något som sedan framlyser i hvad han säger om tidningsförläggare — medan ingenting antyder annat än att det personliga förhållandet mellan honom och Topelius var godt ännu hela året 1843. Men ett sådant personligen vänskapligt förhållande kunde icke få något inflytande på Snellmans publicistik. Och om han äfven eljes ville utmåla allting i Finland såsom möjligast uselt, så måste tidningarna synas honom allra uslast. Ty Topelius hade ju sagt att landets tidningspress gärna kunde försaka politik och partistrider. Snellman