david och g 01,1 at. 231 däremot förkunnade: »I själfva verket duger intet dagblad som icke är organ för ett parti. Ty den så mycket omtalade lugna och opartiska diskussionen är lika oförmögen att upplysa som att öfvertyga den större allmänheten, hvilken lika mycket har behofvet att väckas till ett intresse, som att vinna insikt.» Likaså hade Topelius sett pressens uppgift i att låta »strålarne af det goda i stundens sträfvanden samlas och framhållas, för att öfverglänsa och tillintetgöra det onda i samma sträfvanden». I rak motsats härtill säger Snellman: »Deltagandet för allmänna ärenden kan väl förhöjas genom lof ordande af hvad lof ordas kan och bör. Men om detta är intet vidare att säga. Däremot kan ett slumrande intresse väckas för förbättrandet af det som inga loford förtjenar.» Tidningarnas uppgift är alltså främst att kritisera, »ådagalägga det bristfälliga och förkastliga i .gifna förhållanden». Och härtill behöfdes nödvändigt att få motsägelse. Utan en sådan uträttar den som vill öfvertyga »lika litet som den varmaste apostel skulle uträtta, om icke denne till motståndare hade djäfvulen, världen och köttet. Ty han kunde icke förändra sanningens natur att icke vara en individs tycke, utan resultatet af kämpande öfvertygelsen Redan saknaden af motsägelse skulle göra hans ord till ett väder, hvarom slutligen ingen bekymrade sig.» Därför sökte han nu ock att skaffa sig motsägelse genom att ideligen angripa och reta sina kolleger i pressen. Öppenhjärtigt skrifver han härom till Robert Tengström: »Du nämner i ditt bref om Saimas småsnärtar, förmenande, och säkert med mången annan, att allvarlig