I 8 2 det finska programmet. demonstration [= bevisföring] vore bättre. Men kära bror, sådan demonstration hafva vederbörande läsit i alla språk. Den rinner öfver dem som vatten öfver gåsen. Har du demonstrerat ut på tolf spalter, så har du åstadkommit denna effekt. Väl kan du åter fcörja från början — men ingen läser det en gång till. Ivägg då händerna vackert i kors och vänta hvad däraf komma måtte. — Men stick så där smått ett par års tid och gör herrarna arga, så har du åtminstone fördelen att kunna hålla ut, ty glåpord och ovett läser hela världen gärna. Vidare har du demonstrationen öppen, och i bästa fall retar du vederbörande till försvar och får då rycka fram med din bevisning samlad och riktad mot bestämda svaga sidor i försvaret. Då har du en diskussion, hvilken du eljest svårligen skall kunna mjölka dig till, och då har du varmt järn att smida på. Sannerliga ångrar ja^ icke mera några i förtid utsläppta demonstrationer än jag bryr mig om snärtarna, lyckade eller misslyckade. Ty af dessa senare finnas nya upplagor i oändlighet. Vill den ena icke taga, så tar väl den andra.» Än mer: han lät, kan man säga, hvem som helst veta af denna sin strategi; till och med Grot kan i ett bref till Pletnjoff hösten 1845 förtälja, att Snellman på en fråga »hvarför han ofta skrifver så giftigt och skarpt, svarat: Man måste ju också tänka på att locka prenumeranter; med blotta beskedliga omdömen lockar man ej publiken, man måste blanda salt i för att ha inkomst af en tidning!» Snellman stod sålunda på en ståndpunkt himmels-vidt skild från Topelius' publicistiska »konstitutionalism». Han var tvärtom så att säga fullblods-autokrat och föraktade publiken.