david och goijat. 233 o Ja åt detta förakt gaf han äfven offentligen uttryck. Han påstod att »hvarje tidningsutgifvare är en industriidkare. Han bjuder nu dålig vara, emedan ingen bättre finnes och allmänheten likväl vill förses med sorten.» Detta, förklarar han, gäller äfven Saima, hvilken »endast uti erkännandet af sin egen och öfriga tidningars skralhet» ansåg sig äga ett företräde framför sina kolleger. Och han frågar om dessas »sårade fåfänga är så stark att den vill förneka hvad ännu ingen upplyst man torde betviflat», nämligen att tidningarna måste vara dåliga då bildningens språk ej är nationens. Så hade Saima ock redan i sin prenumerationsanmälan lofvat innehålla »just ingenting, och det vill säga: allt det samma som träffas i andra tidningar». Och när Borgå Tidning protesterat mot detta omdöme om de andra bladen, blir han helt förvånad. »Man tyckes vänta bevis för detta påstående, likasom om det varit Saima gifvet att bevisa att o = o». Topelius för sin del erkände att Saima »så riktigt» förklarat tidningarna innehålla »just ingenting», men yttrade längre fram (augusti 1844): »Saima är en ny tidning, som icke har något att skaffa med den finska periodiska pressens antecedentia. Hon har därigenom den fördelen att kunna uppställa sig till enväldig domare öfver tidningspressen, medan alla öfriga blad måste agera parter i detta mål. Ingen skall säga att hon försofvit denna fördel. Hon har dessutom lofvat ingenting, är skyldig att hålla ingenting och kan därföre af artighet inbegripa sig själf i tidningarnas allmänna ingenting, i det vissa hopp att allmänheten skall begripa, att ett rätt pompöst ingenting är ett lika pompöst, fast cacheradt någonting.»