234 a finska programmet. Emellertid finner han visan om Ingenting redan vara utsliten, och det fortfarande varierandet däraf utvisa att »Saima antingen ej vårdat sig om att läsa de tidningar hon bedömer, eller ock gjort det med en fördom, som icke är hugad att göra något annat sträfvande rättvisa än möjligen hennes eget». Huru riktigt detta påstående är må visas genom ett par exempel. I en utförlig prenumerationsanmälan för 1844 hade Topelius lofvat företrädesvis behandla inhemska ämnen och bjuda inhemsk skönlitteratur (jfr. s. 52). I en senare nummer sammanfattades detta till att redaktionen »söker fullfölja samma plan och samma finska syften som hittills». Detta högg Snellman i, begagnande sig af dubbeltydigheten i finska, och förklarade att Topelius härmed — d. v. s. med en blott hänvisning till hvad dittills bjudits — velat »strö den prenumererande allmänheten sand i ögonen». Sedan rider han oupphörligt på de »finska syftena»; ja han visar huru af en fjäder kan bli fyra höns, då han säger: »Landets tidningar hafva, som hvar man vet, år ut och år in hållit tal och betett sig såsom vore de verkliga tidningar, likasom de talat bredt om sina finska syften.» Och hvad skall man väl säga därom att han räknar Helsingfors Tidningar till en press som »förbiser alla allmänna intressen, såväl nationens som de allmänt mänskliga»P Men sådant låter Topelius ej bekomma sig, utan säger: »Vår ställning som part i denna fråga skall ej hindra oss att därom yttra ett par ord . . i det vi uppträde icke som skralhetens målsmän, ty därtill känne vi-ingen kallelse, men fastmer af önskan att låta hvarje verksamhet rättvisa vederfaras, utan att i någon mån söka bemantla dess brister.»