david och g 01,1 at. 235 Därför vill han, alldeles sora han gjort i afseende å litteraturen, visa huru orsaken till tidningarnas obetydlighet låg i allmänna kulturförhållanden. »Det moderna Europa behöfde två och ett halft århundrade efter tankens emancipation i reformationen, innan det skrifna ordet i den periodiska pressen kände sig fullmyndigt att föra talan i dagens frågor.» leke underligt då om man i Finland ännu är ovan vid offentligheten. »Detta, jämte en naturlig skygghet — att icke tala om finsk fåordighet — afskräcker å ena sidan från allt uppträdande i tryck och verkar å andra sidan en passiv likgiltighet för det offentliga ordet. Så länge denna skygghet och denna likgiltighet äro så allmänna som de måste erkännas vara här i landet, må man icke vänta sig att tidningslitteraturen skall vinna ett större inflytande och en mera gagnande verksamhet . . Omsväng endast det allmänna tänkesättet till förmån för offentligheten, och det skall icke hafva någon nöd med tidningarna, de skola blifva så stora och breda, så lärda och djupsinniga, så hvassa och diskuterande, som man någonsin vill önska sig.» Härtill svarar nu Snellman att tvärtom, tidningarna böra omsvänga opinionen till förmån för offentligheten. Men själf finner han andra orsaker till pressens skralhet, främst den att redaktörerne bero af förläggarne och att »hvarje artikel i ett allvarligare ämne gör förläggaren orolig. Redigerandet af en tidning är i sådana förhållanden det mest otacksamma arbete i världen. En ung man skrifver därvid inom kort tid sin penna slö, och för detta har han kanske icke ens haft ett anspråkslöst uppehälle under den tid han redigerat tidningen. Förläggaren är ensam ägare till densamma, och för