2C>4 det finska programmet. honom är ombyte af redaktör efter få år vanligen en fördel.» Och senare säges: »Vi erkänne, hvad särskildt Helsingfors Tidningar angår, att vi någon tid hyst den förhoppning, att den talang, som i bladet arbetat på att förnötas och bortslösas, kunde vändas åt något bättre.» — Att Topelius var en skaldeindividualitet, så fritt och allsidigt utbildad, att han både kunde och ville gå sin egen väg, utan att behöfva andras handledning, och att hvad han producerade, så ringa tanke han än själf hade därom, dock icke var »just ingenting», utan ett uttryck för hela hans personlighet — det föll tydligen aldrig Snellman in. Naturligtvis. Ty »släktet är allt, individen intet; individen är endast hvad släktet är.» Den som så tänker vänjer sig vid att ringakta »den naturligt bestämda individen», hvilken man förmenar beherskas af »medvetslös och tanklös känsla», hvars uppgift är att vika för det »allmänna förnuftet». Därför säger Snellman ock strax efter sist anförda yttrande, att han ej mera hoppas korrigera Helsingfors Tidningar, utan blott vill »i exempel framställa hvad af ali tidningslitteratur i landet skall och måste blifva under ogynnsamma yttre förhållanden». Men när Topelius framställde sådana ogynnsamma yttre förhållanden som orsak till pressens af honom erkända skralhet, då var det enligt Snellman tidningarna som skulle verka ändring i dessa omständigheter. Påståendet att »hvarje artikel i ett allvarligare ämne gör förläggaren orolig» afvisade Topelius i en not såsom »med förlof sagdt lika enfaldigt som grundlöst. Redaktionerna bindas endast af tidningens plan och äga därinom utrymme nog.» Men om pressen säger han