DAVID OCH G 01,1 AT. 237 ytterligare, att den har tvenne uppgifter: relation och diskussion; och ehuru han erkänner betydelsen af den senare, menar man att han ej bör ringakta den förra. Och så yttrar han: »Ofta när vi betraktat de svenska tidningarnas ändlösa käbbel och usla personligheter, har det förekommit oss som kunde man afundas våra tidningar deras menlösa lugn. Finnen är dock alltid handlingens man hellre än ordets. Men den sansade diskussionen akte vi högt och hoppas dess allmännare införande i våra tidningar. Vi tro att Saima blifvit för tidningarnas lilla härskara den Arnold von Winkelried, som omfamnar fördomarnas tusende spjutuddar och trycker dem i sitt bröst för att bana väg för modiga efterträdare. Och de skola följa, efter måttet af sina krafter, men sansade, lugna, utan öfvermod och måna om att göra rättvisa åt hvarje äfven det ringaste sträfvande, som nedlägger sin skärf på fosterlandets altare.» * Efter dessa slutord var det säkert med namnlös förvåning Topelius läste början af Snellmans svar, hvilken lydde: »När man, såsom Helsingfors Tidningar, sätter sig pä en hög häst och häller tal öfver sina mindre insiktsfulla medbröders »enfald» m. m., torde den maxim vara förkastlig att tala först och tänka sen.» Men i denna fras har man Snellman som polemiker hel och hållen. Stucken öfver den invändning Topelius i en not framställt mot ett af hans påståenden, blåser han upp dessa få ord till att hälla tal och gälla ej blott hela hans personlighet, utan ock andra »medbröders». Och sålunda har han för den fortsatta »diskussionen»