david och g 01,1 at. 239 nungarike]. Men slikt hindrar mig ej att utan nåd och förbarmande rida käpphäst på mina kamraters ordalag (ett oskyldigt barnnöje).» ? En svag punkt hos Snellman var ock att han, som aldrig skrädde ord när det gällde andra, själf visade en ömtålighet, hvilken stundom blef rent af naiv. Så skrifver han engång: »Att våra värda kolleger i tidningsvärlden hellre sysselsatt sig med själfförsvar än aflägsnat vårt tadel genom att ingå i diskussion öfver allmänna ämnen för att gemensamt med oss söka nära intresset för dessa, detta kan icke anses vara vårt fel, bör kanske också blott såsom följd af mänsklig svaghet tillräknas dem själfva. Att deras sårade egenkärlek gifvit deras försvar en bitter karaktär, kan fordra samma öfverseende. Ty eljes skulle deras moraliskt förnärmande beskyllningar för grof egenkärlek . . på deras beteende kasta en allt för svart skugga.» Och i samma artikel säger han uttryckligen, att hans anmärkningar »aldrig innehållit något förnärmande uttryck om de respektiva redaktionernas förmåga, mycket mindre om deras eller deras blads moraliska halt)). Alltså: när han beskyller andra för egenkärlek, så är detta icke moraliskt förnärmande, men väl om andra göra detsamma mot honom! Ett sådant sätt att föra polemik måste ju rent af inbjuda till persifflage. Och Topelius tar äfven saken från den glada sidan. Han svarar med ett kort stycke »Saima martyr», hvilket börjar: »När ondsinta fruntimmer tala så länge och häftigt, att andedräkten-tryter dem, händer ej sällan att de falla i gråt och plötsligen omstämmas till vekare känslor. I sådana ögonblick anse de sig gärna för martyrer,