240 det finska programmet. bestämda att lida ali världens orättvisa, oaktadt de ingenting gjort för att åsamka sig den, och om de än ej upphöra att käxa med tårarna i halsen, tro de likväl fullt och fast på sin -egen menlöshet. Således har det gått med unga Saima vid dess vreda, men välskrifna artikel om tidningspolemik. Världen och förnämligast tidningarna ha varit grufligt orättvisa mot Saima liten.» De ha beskyllt Saima för grof egenkärlek m. m., hvilket dock kommer af deras »sårade egenkärlek. Ja dessa orättfärdiga tidningar ha gått så långt i okynne, att de till och med uppträdt till själf-försvar. Där ser man ju klarligen, till hvilka ytterligheter de föras af berörde egenkärlek och sin »barnsliga harm». Och så omänskligt fara tidningarna fram utan ringaste skäl. De borde veta så mycket, att om Saima dag ut och dag in topprider dem aldrig så ampert, ha de ej lof att mucka. Ty sådant vittnar om fåfänga, egenkärlek och barnslig harm. Medan Saima grundligen bevisar deras kompletta oduglighet, skola de ej mot Saima (som denna säger) söka något annat försvar än det deras blad i och för sig kunnat innehålla.» Till den sista meningen fogar han en not: »Probatum est», d. v. s. just så har jag gjort. »Endast påminne vi oss i något blad hafva läst, att den stora allmänheten håller med den som talar sist och längst.» Af hvad ofvan anförts finner läsaren huru fullkomligt obefogade, hvad Topelius beträffar, Snellmans ofta upprepade beskyllningar för inbilskhet, ömklig fåfänga, m. m. voro. Än mindre skäl hade hans anklagelser för hätskhet, denunciationer o. dyl. Då emellertid Snellmans naggande på Helsingfors Tidningar aldrig tog en ända, grep äfven Topelius för