david och goi/iat. 24I nerhet på ord. Fatta i hornen de magraste nöt och skena med dem öfver berg och backar, att alla må beundra din ryttaretalent. Har du inhämtat alla dessa reglor och systematiskt utfört dem, så var lugn; din publicistiska ofelbarhet är gifven. Du vet hvad du vill; det veta icke de som vilja dugliga tidningar med strider om sak, men utan käbbel. Du polemiserar till alla deras tjenst, som, likt Dumbom, älska kritiker »så snart de röra någon ann». Men du, okunniga allmänhet! huru länge skall du ännu vidhålla den fördomen, att systematisk polemik är systematiskt käbbel? Må dessa få afslöjande mysterier engång bringa dig på bättre tankar och lära dig att veta hvad du vill!» Redan hvad vi här anfört om Snellmans tillvägagående — och exemplen kunde mångfaldigas —■ visar det fullkomliga berättigandet af allt hvarför Topelius beskyller sin motståndare. Och själfva framställningen af tidningspolemiken, sådan den icke bör vara men ofta nog är, den har haft sin rika tillämpning i sjuttio år och kommer väl än framgent att ha det. Men på Snellman verkade detta naturligtvis icke. Han svarade i sin nästa nummer åter med tre särskilda angrepp. Helsingfors Tidningar, heter det, »är utkommen lika många gånger i veckan som den kommer ut». Och: »bladet har en liten tupp, men det har icke varit snällt, tuppen har icke värpt och nu gråter barnet.» I därpå följande nummer grep han sig dock an med något som väl skulle vara ett dråpslag. Han hade beskyllt Topelius för att »loftala», och därmed framkallat en kort uppsats, Nordan vinden på Medelhafvet (november 1844). I denna omtalar nordan-