david och goi/iat. 24I — Sanning må det vara, men likväl . . . — Tro mig, jag har jämfört. Jag har ej funnit ett vanlottadt folk på sluttningarna af Maanselkä i de tusen sjöarnas land. Jag har gått in i deras hyddor och betraktat deras åkerfält; de kämpa mot en karg natur och stundom lida de nöd i ödemarkerna; men denna nöd är naturens, icke institutionernas. Detta folk äger en okränkt religion, en frisinnad lagstiftning, en domaremakt utan tadel, en inhemsk och välvillig styrelse, en framskridande upplysning, en vaknande nationalitet . . . tillräckliga att försona det med sin lott, äfven om det afundas Europas större och rikare nationer deras industri, deras välstånd, deras intellektuella produktivitet. Än mer, detta folk äger en framtid . . . — Du loftalar. — Landsman! Min väg gick öfver Östersjöprovinserna, Polen, Böhmen, Österrike, Ungern, Valachiet, Servien, Bosnien, Illyrien, Grekland, bort öfver hafvet åt Tripolis. Ja jag loftalar.» Såsom svar härpå kan man betrakta ett stycke på vers, som stod att läsa i Saima den 6 mars 1845. Det bär rubriken Schlaraffenland och tecknar huru H. T. skildrar »Lycksalighetens öar». »Hur ser här icke ut», den väldige nu talar, »Helt annorlunda än i andra jordens dalar! Här skyhög bildning står — en bildning tyst som muren, här män af handling bo — som sköta middagsluren, här lärdom ges en gros — och under skäppan gömmes, här snillet frodas godt — det födes, dör och glömmes, här lysa stora namn, som stjärnorna om julen,