261 det finska programmet. I dessa två rimmerier kulminerade polemiken mellan de båda redaktörerna. Hvad som var den genomgående motsättningen mellan dem framträder också ingenstädes så bjärt som här: kontrasten mellan »ett fint land» och »eländets hem». Naturligt är att hvardera söker på motståndarens bekostnad tillspetsa denna kontrast; läsaren må afgöra hvilkendera som mera öfverdrifver den andras uppfattning. Men omedelbart efter sitt kväde aftiyckte Topelius ytterligare, såsom ett slags sammanfattande slutpåstående ur Goethes Faust Mephistopheles' ord: »Ich bin der Geist, der stets verneint», o. s. v. samt Fausts svar. Hvilket Snellman åter tolkade så, att »Helsingfors Tidningar tillagt Saima alla möjliga destruktiva tendenser och epiteter, tills bladet slutligen öppet förklarat henne för en inkarnation af hin onde»! Saima stackare var än en gång martyr — men citatet är så träffande man gärna kan begära. * Från Topelius' sida var ordbytet med Saima härmed i hufvudsak afslutadt. Blott då och då fann han skäl att göra en kort anmärkning eller rättelse. Nu klagade emellertid Saima öfver att Helsingfors Tidningar — förut så »inbilska» — varit svåra att komma åt genom — »blödig anspråkslöshet». Man sér: »af snärtarna finnas nya upplagor i oändlighet» och de användas enligt principen: »vill den ena icke taga, så tar väl den andra». Att de ständiga angreppen äfven i någon mån »tagit», framgår af ett bref från Tengström till Snellman, skrifvet den 12 april 1845. Topelius, säges här, »håller på att blifva nedslagen och förlora modet», och Tengström tar