david och g0ijat. 251 honom varmt i försvar. Han kan ej beskyllas för »half-het», ty han är »en helgjuten älskvärdhet . . Mig synas Helsingfors Tidningar redigerade med en talent åt sitt håll, hvilken i annat gynnsammare land och läge skulle utgöra en guldgrufva. Den har ju aldrig uppträdt med anspråk öfver sin hofva, utan tvärtom alltid underordnat sig, och med ledighet, grace, oskuld, då jag däremot skulle mot Saima anmärka, att hon stundom i sin polemik röjt affekt, sinnesrörelse, i stället för elevation, som hon så lätt, i följe af sin i allmänna opinionen uppsatta ställning, kan med stolthet iakttaga, möjligen icke utan att på många lägre håll missförstås, men också utan att, som nu stundom inträffat, träffas, om jag icke bedrager mig, af tadel från andra håll, hvilka förtjena mer afseende än de förra. Härmed vill jag icke försvara en sinnesstämning som förblifver kall vid alla tillmälen, utan den där måttan, i hvilken själfmed-vetande framträder, och lika så mycket själf försakelsen.» Så mildt detta yttrande än är i formen, så strängt drabbar det i sak Snellmans sätt att polemisera, och man kan säkerligen anse det som ett uttryck för hvad många andra tänkte. Också antecknar Topelius, då han engång varit hos Tengströms: »I dag utkom En tidnings vinterbetraktelser. Den gillades nu i afton allmänt.» Sannolikt var den nedslagenhet Tengström omtalar endast tillfällig, åtminstone finner man ej eljes några spår däraf. Värre tar sig modern af angreppen. Redan tidigt (april 1844) säger hon: »Jag önskar uppriktigt att du må komma ifrån den strunt tidningen, du har ju bara förargelse af den, de börjar ju gå åt dig som åt Grönblad.»